Ytterligare en miniintervju + nåt mer, kanske?
Uppdaterar här igen med anledning av att jag i onsdags fick ett tips om att Johan hade hörts på sveriges radio (länk) samma dag en snabbis.
Och för ovanlighetens skull drömde jag faktiskt om Johan inatt; eller snarare om hans fans. Det var två stora Palm-träffar efter varandra, med jättelång kö. Tänk er ulleviköerna till Håkankonserterna och dess tillhörande Håkanfester efteråt. Alla kände alla och alla var där. Det enda spåret från Johans närvaro var att min vän hade på sig hans hatt. Bra dröm iallafall!
Nyss hade jag en timmes Youtube-maraton med de klassiska idolklippen från 2008. Det var längesen jag tittade på dem. Men det är fortfarande lika roligt och fint att se. Ikväll förundras jag över att Johan finns på riktigt. Det är ganska sjukt ännu att tänka på, ändå.
Ser för övrigt på bloggstatistiken att besöken markant gick upp vid 14-tiden idag. Varför? Har jag missat någon ytterligare intervju eller tidningsartikel? Fortsätt gärna tipsa :D
Konstiga tider
2020 blev minst sagt ett konstigt år för oss alla. Hur mår ni mitt i allt? Vad hittar ni på i karantän?
Förutom att hela världen är sjuk, att folk dör, att rekordmånga förlorar sina jobb, att sjukvårdspersonal sliter ut sig mer än vanligt, att distansplugget går dåligt och att vi lever i ovisshet så mår jag, i ärlighetens namn, hur bra som helst. Kan inget annat än älska min karantänanpassade livsstil och alla nya memes. Har nördat ner mig totalt i Wilma-mordet och googlat för fullt, som om det vore ett heltidsjobb i sig. Har bland annat upptäckt att engelskspråkiga wikipedia har lite annan info om Johan Palm än den svenskspråkiga.
Har också nästan kärat ner mig i en ny sångare:
Vad säger ni? Visst hade det varit magiskt om lilla Idol-Johan gjorde denna version?
Jag planerar att i nästa inlägg lägga ut låtar som jag hade velat att Johan gett sig på. Släng gärna iväg ett låttips i kommentarerna redan nu!
Recension: ”Svart cirkel"
Valet av skådespelare gav mig rysningar. Jag har fällt många tårar till systrarna Midfjäll i Jag saknar dig. Inger Nilsson har jag växt upp med i form av Pippi Långstrump. Och Hanna Asp bidrog till en toppenbra filmupplevelse av Cirkeln.
Och sist men inte minst Johan Palm (behöver jag säga mer?).
Med andra ord har jag sett fram emot att se det färdiga resultatet av Svart cirkel. Oj, så länge jag har fått vänta! Men nu är det (äntligen?) färdigväntat. Det har gått lite över en månad sedan jag satt på biografen med en främling till biodejt. På grund av dåliga recensioner/låga förväntningar ville ingen av mina vänner följa med. Tänkte gå själv ett tag, tills jag insåg att jag behövde någon att prata av mig med. Ett så speciellt tillfälle vore dumt att vara ensam på!
Ni kan ju gissa vem som var bäst...
Yes. Det var han. Såklart det var han.
Som Johan-fan är jag otroligt stolt över vad jag såg på bioduken. Som vanlig biobesökare var jag både fascinerad och missnöjd.
Låt oss dra bort plåstret fort.
Handlingen må vara välgenomtänkt, men inte till någon vidare nytta. Från halvan till slut var den rakt igenom urdålig.
Grundtanken med den hypnotiska vinylskivan var bra. Eller, det hade kunnat bli bra. Jävligt bra tillochmed.
När det började tjatas om dubbelgångare och magnetism tappade den mitt intresse nästan helt. På grund av det kan jag väl inte uttala mig mer varken om handling eller manus. Istället riktade jag mitt fokus på såkespeleriet, musiken och känslan.
Vill ge en stor eloge till Gramfors, musikskaparen. Musiken stod för spänningen och thriller-känslan. Jag hade lätt kunnat spela upp filmen igen bara för att få höra musiken och ljudeffekterna!
Hypnotisören (Christina) – antingen har hennes skådespelarfärdigheter rostat, eller så passade hon inte till rollen. Den uppfattningen är ganska absurd, då manuset skrevs efter henne. Förstår inte hypen över henne.
Men det kan lika gärna ha varit tvärtom, att Christina var okej men att karaktären inte gjorde henne rättvis. Allt som sades från hypnotisören gick in genom det ena öra och ut genom det andra.
Oavsett vilket så var Christina/hypnotisören den som passade minst in i sammanhanget.
Celeste (Félice) – tillräckligt övertygande skådespeleri. Hon passade rollen jättebra och berörde mig.
Isa (Erica) – ...Nja. Inte den bästa karaktären och inte den bästa skådespelerskan. Hon var bra någon enstaka gång. Passar inte rollen överhuvudtaget.
Dubbelgångaren (Hanna M) – Faktiskt riktigt duktig! Jag blev helt klart imponerad. Däremot hade jag låga förväntningar på henne innan.
Sekreteraren (Inger) – Jättebra! Supersynd att hon inte fick vara med mer. Kanske hade hon gjort Christinas roll bättre?
Selma (Hanna A) – var den enda som förde dialoger naturligt. Jag kunde i alla fall inte höra henme läsa innantill. Tack och lov för det.
Victor (Johan) – perfekt för rollen! Jättefint jobb med ansiktsuttrycken.
Såg inte till Johan alls i Victor, vilket måste betyda lyckad rollanpassning. Och allt såg så naturligt ut! Han pratade renare än vad Johan vanligtvis gör, han var lugn och såg ung och oskyldig ut. Det enda som inte var klockrent var det som lästes innantill. Kanske var det meningen att det skulle låta så. Eller också inte.
Scenerna som fick mig att reagera:
Sexscenen (barnvänlig) mellan Victor och Selma gav mig bitterljuva tonårsvibbar. Det kändes stelt, ovant och nervigt men var samtidigt väldigt gulligt. Det var fint att se i en skräckfilm, men återigen: vad var syftet egentligen?
Att låta två biroller spela in en sexscen i en skräckis där det dessutom inte påverkar handlingen, är väl ändå extremt orelevant? Deras relation var ganska orelevant till att börja med.
Scenen där Victor körde bil var också intressant. Intressant för att den var så sjukt lång och händelselös. Den gav mig ingen annan känsla än den känslan man får av att se Johan (visserligen är det världens bästa känsla, men det är Johans förtjänst, inte filmens). Ur filmsynpunkt sög det.
Slutsats:
Jag tror mig veta vad reggisören tänkte. Han ville förmedla något obehagligt, så hans tillvägagångssätt var att få det hela till något monotont och enformigt. På spanska och engelska hade det kanske fungerat. Hade han förstått svenska tror jag han också hade insett hur fel det det faktiskt blev. Det faller liksom inte plattare än sådär. Så det var nog en rejäl felaktig språklig föreställning och eventuellt en kommunikationsmiss.
Johans biroll var hur som helst större än vad jag trodde. Han syntes till betydligt oftare än vad som var nödvändigt ur handlingssynpunkt egentligen. Jag ska förstås inte klaga över det! Blev POSITIVT ÖVERRASKAD!
- inga tårar
- inga skratt.
- knappt några rysningar.
Jag ger Svart cirkel 2,5 av 5... palmer(?)🌴. Dåligt kan tyckas. Men jag är glad.
Min biodejt (inget Johan-fan) tyckte den var okej om man bortser från manuskriptet.
Vad tyckte ni?
Ett decennium senare
När besöksstatistiken plötsligt skjuter i höjden förstår man att det nånstans på Internet pågår en diskussion om en viss Johan.
Skönt nog var jag typ exakt först på plats att se källan så jag slapp fundera på vart uppståndelsen ägde rum nånstans.
Det var på Sveriges största Facebookgrupp för tjejer, Honey & the bees, som Johan nämndes på.
Inlägget fick många kommentarer och väntaggningar.
Majoriteten av reaktionerna var av skrattretande karaktär. Jag har full förståelse för att det skrattas åt alla tonårsnojor och galna starstrucksbeteenden som kom till erkännande i samband med den nostalgitrippen.
Det jag däremot inte begriper är hur normalt det tycks vara att helt ändra uppfattning från tidig tonår till vuxen ålder.
Hur kan man som ett tidigare megastort fan sluta vara det minsta lilla starstruck några år senare?
Själv har jag samma tycke och smak som när jag var barn. Självklart har jag upptäckt mycket nytt med åren som format min identitet. Det jag menar är att jag inte kan börja ogilla något som jag en gång har älskat.
En gång ett Johan-fan – alltid ett Johan-fan, tänker jag. Fast det förklarar väl bara hur svårt jag har för förändringar, och inte hur det normala skedet av personlighetsutveckling ser ut.
Jag vet att värderingar är föränderliga då vi människor är anpassningsbara av en livsviktig anledning. Det som var modernt för några år sedan är helt otänkbart nu. Det är därför inte konstigt att fansen anpassade sig efter Johans undanflykt från media. Men att det skulle bli såhär hade jag inte väntat mig.
Hur kan man låta normer styra en så rejält? För mig är det detsamma som att svika sig själv.
Det får mig hur som helst att fundera på vad det innebär att vara starstruck eller förälskad "på riktigt" kontra tillfälligt. Vart hamnar jag på skalan?
Att uppleva en långvarig förälskelse för en person är rent ut sagt ganska korkat. Men att känna otroligt starkt för en kändis (vara starstruck) bara för en liten stund, för att sedan skämmas över det, är inte heller helt okorkat. Finns det något mellanting där, trots närvaron av pubertetshormoner och identitetssökandehets? Uppstår förälskelsen av en starstruck eller är tillstånden oberoende av varandra? Är det kanske samma sak?
Är starstruck när man är förälskad i vad en person har skapat eller är det när man är förälskad i själva känslan av tillhörighet och kändisvetskap? Jag är väl båda och dubbelt upp gånger tio andra känsloblandningar. Betyder det att jag är starstruck eller ensamkommande utomjording från planeten Udda som inte har något ord för vad jag upplever?
Jag skulle inte bry mig särskilt mycket om jag råkade bli vän med Chris Kläfford, fick en komplimang av Oliver Sykes eller delade hiss med Shakira. Samtliga artister är jätteuppskattade av mig. Men vad jag vet känner jag inte starstruck i deras närhet. Johan Palms närvaro hade dödat mig i jämförelse.
För att ge er en förstärkande uppfattning om hur mycket jag påverkas av Johan (och hans fans), kan jag erkänna att jag skakade i 45 minuter efter att jag upptäckte Facebooktråden. Skakningarna berodde på spänning och glädje. Hur sjukt?!
Bakgrundsinformation:
Jag är 21 år idag och har haft denna obeskrivligt starka känsla för Johan sen jag var 10 år och 11 månader gammal.
Ser mig som vuxen på alla plan men är likadan nu som då, därav har jag samma värderingar för saker som andra verkar byta ut med åren.
En dag att minnas.
Idag minns vi Johans slut på Idol eftersom det var tio år sedan.
Hur går era tankar kring den dagen?
Jag kommer starkt ihåg känslan av att för första gången inse att jag var dödskär i killen på TV-skärmen som just fått beskedet att han fått lämna programmet. När han sjöng avskedslåten rann alla möjliga sorters tårar ner för min kind, mitt knä, min säng och alltihop. Jag grät av förvirring, sorg och glädje. Glädjen stod för den gudomliga människa som fanns på riktigt, i direktsänd TV!
Från och med då var jag en ny person. Johan Palm blev min värld.
Förutom tankar om Johan tänker jag också på Anna-Lisa. Undrar lite smått över vem hon är och hur hon påverkats av det unika ögonblicket i rampljuset.
När allt kommer ikapp en, för det gör det till slut.
Träffade Johan i natt. Fast det var förstås en dröm.
Han var kort (cirka 170 cm) och ganska disträ. Minns att vi kramades slappt och la till varandra på snapchat. Sen tog han bort mig där. Det var ingen jättebra dröm, haha. Allt var så påtvingat.
Varför den lyckades bli så dålig vet jag inte. Verkligheten kom väl emellan.
Intresset för Johan har svalnat.
Det är som att jag omsorgsfullt bär minnen som vatten i mina bara händer och förlorar några droppar under vägens gång. Några delar av mitt minne av Johan ligger på marken nånstans halvvägs. Eller så har det avdunstat.
Tänker jag efter finns det ingenting att tillägga. Hoppet om Johan räcker inte längre än hit. Om det är tillfälligt eller inte återstår att se.
Men! Det här är inte slutet. Min envishet är för stark.
Även om jag inte längre upplever känslorushen under hudens yta, genom ådrorna, mellan varje revben, i lungorna och nervbanorna när jag tänker på honom, så förblir han samma gamla Johan Palm som en gång i tiden gav mig och många andra liv.
Kan man nånsin sluta älska en person som tagit en med storm? Nej, det är omöjligt.
Johan är uppenbarligen en speciell person som printats in i varje cell i min kropp. Han har berört mig på ett sätt som inte går att förklara eller ens förstå själv. Men dom där cellerna är i vila nu. Att tycka om någon så mycket och konstant är livsfarligt.
"Du är ingen man faller för. Nej, man bara kraschar in och dör."
Jag kommer ändå alltid leta efter dig i andra människor. Jag kommer alltid vänta på att få höra mer om dig. Jag kommer nog ägna mitt liv åt att inte glömma mina känslor för dig.
I am permanently in love with you, trots allt.
Det tog så lång tid att jag var tvungen att fråga.
Svaret jag fick:
Det tog mig en vecka att publicera det här inlägget. Är så trött och omotiverad att jag behöver nån som kan leva åt mig. Men jag mår bra! Mår riktigt bra, tillochmed.
Mina planer inför sommaren är att lyssna på My Antidote, läsa Kinastudien, jobba och spela sims 3. Det underlättar att ha något att göra medan man väntar, har jag hört.
Vad ska ni göra för att få tiden att gå lite fortare?
Trevlig sommar ❤️
Det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Tänker på hur han brukade vara, på hur glad han fick mig att känna, på hur lycklig han fortfarande skulle kunna göra mig.
Vad hände med Annki?
Nu när vi vet om Johan kan vi istället börja fråga oss vad som hände med Ann-Kristin Svensson.
Bildbloggen är orörd sedan 2011 och artikelbloggen sedan 2012. Varför slutade hon? Tröttnade hon eller blev hon tillsagd av Palm-släkten?
En gång i tiden hade jag hennes mailadress, som jag idag inte kan hitta någonstans. Lika bra är väl det, kanske.
En annan sak jag inte heller kan hitta är inlägget Annki la ut där hon skrev att vi skulle hålla utkik på en sida för att nytt material av Johan snart skulle dyka upp där. Var det inte det 2013, typ? Hur som helst är det inlägget borta nu.
Det här är den enda bloggen om Johan som lever kvar. Tror ni att jag nån dag ska ge upp så tror ni fel. Kommer fortsätta uppdatera en gång i månaden i minst tre år till. Hinner jag dö innan dess ber jag så mycket om ursäkt. Det jag vill säga är att jag inte kommer lämna er utan att ge er ett bra avslut.
Tack för att ni finns kvar. Det vore ännu mer ensamt utan er ♥
För ovanlighetens skull
Igår hade jag en rätt intressant och oväntad dröm.
Det var Palmträffar/möten/lektioner i ett klassrum en gång i veckan.
Den här gången var vår uppgift att ta med oss en pryl som förklarar vad Johan jobbar med (gissningar ofc, då vi inte heller där hade nån aning om vad han gör).
Gissningarna var galet roliga. Jag gissade "godissmakare" men hade helt missat att ta med mig något. Så jag skulle skriva det på en lapp istället. Precis som i alla Johan Palm-drömmar uppstod det problem.
1. Pennan jag fick var kass.
2. Pappret jag fick var kasst.
3. "Läraren" missförstod mig.
4. Ingen annan verkade höra mig.
Det väldigt, väldigt fina med den drömmen var att Johan satt med oss! Han hade havsblå mjukisbyxor och vägde på stolen med blicken ner i golvet och hade ett stort flin på läpparna. Han var förvånansvärt tyst. Men söt. Skitsöt.
Idol - Johan Palms strålande sorti. Skrivet av Stefan Stenudd.
I TV400:s Eftersnack fick Johan Palm sjunga en sista sång i Idol, av produktionen förvald och samma för alla som väljs bort. Han framförde den utan något försnack – och han gjorde det med nerv och eftertryck som ingen annan deltagare skulle mäkta. En strålande sorti.
Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.
Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.
Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.
Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.
Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.
Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.
Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.
Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.
"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.
Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!
Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.
Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.
Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.
Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.
Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.
Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.
Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.
Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.
Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.
"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.
Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!
Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.
Refrängens första rad, "Although we’ve come to the end of the road", sjunger Johan i kör med de övriga Idoldeltagarna, utan att sticka ut från dem. Han ställer sig jämte dem och anpassar rösten så att den inte sticker ut. Därmed förvandlar han sången från balladen över en sviken kärlek till en vänskapens lovsång.
Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?
Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.
Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.
I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.
Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.
Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.
Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.
Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm
Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?
Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.
Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.
I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.
Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.
Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.
Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.
Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm
taget HÄRIFRÅN
Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel. Din tid kommer.
Hej 👋
Ska bara passa på att säga att det vackra som vi nästan glömt finns kvar.
Berätta gärna något om er själva i kommentarerna nedan så vi har något att läsa och skriva i väntan på att få se Johan :)
Jag har en liten fundering på att låta den här bloggen bli min personliga blogg. Men, njaaa... Är inte riktigt redo för det än.
I don't know what to do anymore.
Jag drömde om Johan Palm härom natten. Jag, Johan och min vän satt i vardera ände av soffan och hade tråkigt. Min vän frågade Johan om han gick i skolan och om han hade tjej.
Han varken pluggade eller jobbade. Tjej hade han nyss skaffat.
Min kusin kom in och bad Johan lyssna på hårdrock, men det var inget Johan ville lyssna på.
Kort ville han inte heller vara med på.
Det var den tråkigaste drömmen jag haft om Johan, nånsin! På ett sätt är jag lättad över det samtidigt som det gör lite ont i hjärtat.
Han låg på sin dödsbädd.
Drömmen började med att han var på tv:n och skådespelade nånting. Har var riktigt grym som skådespelare! Men han var så olik sig så man knappt kände igen honom. Men det kändes ändå att det var han på något sätt. Det syntes i den fina blicken som gömde sig bakom luggen.
Helt plötsligt var han hemma hos min mormor (igen?). Vi dansade vals och tog massvis med selfies efter dansen. Vi visade upp oss för varandra med de fulaste minerna vi kunde komma på. Vi skrattade så mycket att vi vek oss dubbla och rullade runt på golvet i andnöd.
På något vis hade hans hjärta blivit borttaget för att transplanteras. Johan ville alltså dö för att rädda livet på någon annan. Men han fortsatte leva ett litet tag till utan ett hjärta, fast vi visste att han strax skulle somna in. Han såg inte ut att ha ont, utan såg bara allmänt trött och sliten ut. Så jag la honom i sängen och beundrade hans skönhet. Inga tårar kom, inga jobbiga känslor alls faktiskt. Jag höll bara om honom och tänkte på hur lycklig han har gjort mig under dagen.
Drömde sedan att jag vaknade upp från drömmen och letade upp bilderna vi hade tagit, som visst fanns kvar! Det gjorde mig helt hysterisk och visade genast upp bilderna för mina vänner. "jag kan ta riktiga bilder ur mina drömmar!", ropade jag stolt ut på gatan.
Upprepade det för mig själv några gånger: "fan vad bra jag är som kan göra nåt sånt"
När jag vaknade på riktigt kände jag mig glad. Men är samtidigt missnöjd med att det inte går att ta med sig bilderna in i verkligheten. Hade verkligen behövt se dom igen.
Drömtydning är lite halvt min grej. Men vad den här drömmen betydde vill jag och vill jag samtidigt inte veta. Det verkar som att jag är redo att släppa taget och gå vidare. Jag vet att tiden är rätt. Jag vet också att jag kan släppa honom fri nu.
Wish my feelings didn’t take so long. Wish I could’ve seen that I was wrong. Miss so much of you I can’t go on.
Efter allt frenetiskt letande på Youtube är jag på gränsen till att ge upp. Johan försvinner mer och mer från internet nu.
Till och med ett av mina favoritklipp är numera borttaget/privat. Dum som jag är har jag inte laddat ner det än. Dock ägnar jag denna natten åt att ladda ner viktiga Palmvideos så jag slipper gå miste om fler livsnödvändiga ting i framtiden.
Minns ni klippet när han var med i p3 och sa glad påsk? Och klippet där Kevin stör Johans försök till att kasta hatten på kameran?
Leta efter dom, snälla människor. Plocka fram och ladda upp på nytt...
Eller skicka åtminstone hattricket till mig, för det där klippet är svårt att leva utan.
Usch vilka förluster. Trodde nästan inte att det här skulle hända. Men såklart ska man ju inse det först när det är för sent.
Vem vet? Nån dag kanske även den här bloggen ligger nere. Det är absolut inte så att jag personligen skulle få för mig att lägga ner den, men vad som helst kan hända.
Ta hand om er <3
The sims.
För er som undrar vad jag gör hela dagarna...
Jag spelar sims 3, oftast. För tillfället har jag ingen Palm-sim. Men såhär ser Johan ut i sims 2 och 4.
Skicka gärna in bilder på era Palm-simmar till [email protected]
Ha en jättefin sommar!
This love, this hate.
Det här handlar om ett beroende. En stark upplevelse man inte kan slita sig ifrån. Ett underbart beroende när det går bra, och ett hemskt beroende när det går dåligt.
Det här är gudarnas galenskap. Det är det starkaste hjärnsystem människodjuret nånsin skapat.
Ja, det är kärleken jag pratar om. Viss kärlek är snäppet olyckligare än andra sorters kärlek.
Kärlek drabbar alla nån gång i livet. Och jag tror att jag råkade ut för den värsta formen av dom alla!
Min första förälskelse var nämligen en kändis (Johan Palm).
Jag hade knappt fyllt 11 år, men var redan då helt säker på hur det kändes att vara kär på allvar.
Efter idolförälskelsen har jag varit kär två gånger (är fortfarande kär i min nuvarande pojkvän). Den stora hemligheten är väl att jag aldrig har varit kär i någon annan lika mycket som jag var i Johan. Ja, det låter helt åt helvete fel. Men det är min sanning. Ingen annan kan förmedla den känslan. Ingen annan än Johan kan påverka mig så mycket.
Javisst är det läskigt att den person jag älskar som mest inte har en aning om mig.
Tanken på det gjorde ont i början. Det som smärtar i bröstet nu för tiden är alla minnen av honom som sakta suddas ut.
Det som stör mig mest är hur långt bort han är. Att inte veta vart han är eller vad han gör nu för tiden är HUR FRUSTRERANDE SOM HELST!
Ju mer man undrar, desto mer får man lida.
Jag undrar hur livet hade sett ut om jag inte visste om honom. Hade jag varit lyckligare? Hade jag ens varit jag?
Det finns så många saker jag undrar och vill förstå mig på gällande honom.
Framför allt vill jag veta varför det var en bra idé att försvinna in i mängden sådär. Why?
Om jag blundar kan jag minnas så som han såg ut på scenen. I mina ögon såg han i alla fall ut att trivas. Han spred total lycka. Så exakt vart tog det stopp? Var det bara en lek han växte ifrån?
Han bara försvann utan förvarning. Egentligen borde vi vara arga, men det bästa vi kan göra är att hoppas att han har det bra. Hoppas han hittat sin väg.
Jag önskar ibland att jag hatade honom. Visst hade det varit enklare?
Grattis alla Johan-haters, ni har det nog ganska lätt som inte behöver gå med den stora saknaden efter någon som Johan.
Kom tillbaka. Kom tillbaka till oss. Musiken. Scenen.
Det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Tänker på hur han brukade vara, på hur glad han fick mig att känna, på hur lycklig han fortfarande skulle kunna göra mig.
Min stad har blivit en cell. Jag kommer ju aldrig härifrån. Nej, vad skulle jag ut o göra i andra städer när du ändå inte är där? Vart ska jag börja leta?
Han försvann upp i röken på ett väldigt abrupt sätt. Jag har fumlat runt sen dess.
Det har blivit en fem års lång väntan på något som aldrig kommer hända.
Jag googlar runt på nätet utan mål och hamnar alltid vid dina bilder.
Vill ha bevis för att du har funnits. Bilder och videoklipp är det enda som bevisar din existens.
Det här är patetiskt. Jag vet hur jag låter.
Jag vet vad en rationell person skulle säga: "gå vidare!"
Om han bara kunde säga nåt.
Det sjuka med det här är att den som bryr sig minst vinner. Du har redan vunnit. Fan.
Psykisk smärta är fysik smärta. Det gör ont, på riktigt.
Men det är som sagt den smärtan som påminner mig om att inte släppa greppet. För släpper jag, så försvinner han.
Jag är besatt. Jag är sjuk. Men Johan är den som håller mig levande. Till viss del är jag livrädd därför att jag aldrig kommer bli fri från honom.
Jag får inte släppa.
Jag kan inte släppa.
Vad är den här kärleken för nåt?
Äkta? Sann? Overklig?
Jag är tacksam för allt han gjort, tacksam över de två år han syntes i media. Tack för alla glädjetårar och skratt.
Tackar också alla fans som delat med sig av sina upplevelser. Tillsammans blev det så mycket mer värdefullt!
Även om jag inte var med i gängen på konserterna så känner jag ändå att jag hörde hemma där.
Min sista önskan är såklart att få träffa er, allihop.
Tack för det fina.
Johan betyder så mycket för mig. Och det kommer inte att försvinna.
Min sorg kanske försvinner nån dag, men inte Johan.
Vad i all världen hände EGENTLIGEN?
Hur mycket jag än vill veta svaret på frågorna så måste jag tyvärr erkänna att jag inte har en aning. Rykten har en tendens att gå hit och dit. Vissa vill man tro på mer än andra.
Rykten må vara många och intressanta, men det är inget jag väljer att skriva här eftersom det inte kommer från någon säker källa. Dock får ni gärna kommentera vad ni hört och sett ändå.
Så tolkar jag låten. Skojar bara.
Hej! Det här inlägget var så dåligt att jag helt enkelt bytte ut innehållet mot den här värdelösa texten (23-10-2023). För övrigt är jag väldigt imponerad över min ökenvandring som jag gjort under alla år på denna blogg. Ligger nästan i fas med vilken journalist som helst.
Sorry!
Tack och hej!
I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde att min själsfrände tog mig på en tur. 🎶
Godmorgon alla varelser ;) Hoppas ni läste rubriken till rätt melodi 😁
Alltså, jag måste berätta om min dröm jag hade inatt. Bara så ni vet, jag är superfascinerad om drömmar och berättar gärna om vad jag drömmer. Har du drömt något kul så är det mig du ska gå till!
Sen är det ett stort plus om den handlar om Johan Palm, förstås.
Drömde i alla fall att jag träffade Johan Palm (vet inte exakt vart vi var). Han klev ur bilen, kramade om mig och sa att vi skulle åka nånstans. Så jag satte mig i hans fina bil, en aning stum och vimmelkantig över att få skjuts av världens underbaraste unge man. Han ringe till min pappa och frågade om jag fick spendera hela helgen med honom, men pappa sa oturligt nog nej.
Johan körde oss till Mellerud, till min farfars hus. Vi kunde inte gå in eftersom vi inte hade nycklar. Men minns att vi lekte jage ute och hade allmänt jättekul. Vi åkte sedan vidare till olika ställen i Dalsland och hade alltid något att prata om. Vi hade mer gemensamt än vad jag nånsin hade hoppats på. Vi skrattade åt varandra och åt oss själva för att vi var så flummiga. Han var helt och hållet min själsfrände.
Hans telefon ringde och rösten i telefonen sa att vi var välkomna på en fika hemma hos henne (vet fortfarande inte exakt vilken relation de hade, men de var mycket goda vänner). Så vi åkte dit. Hon var jätttetrevlig, pratglad och rolig. Vi kom också bra överens. Johan var tvungen att släpa med mig ut när vi skulle åka eftersom jag stod kvar och pratade med henne i evigheter.Tackade och önskade henne en trevlig helg. Sen hörde jag tyvärr inget mer från henne.
Den här gången körde han till Bäckefors, där min mormor bor. Och precis utanför mormors tomt satt det gulliga småbarn som jag genast började leka och gulla med. Johan var helt plötsligt en av dessa barn. Men han såg mer ut som min kille Simon när han var barn, än som han själv. Det var förvirrande. Men det gjorde ingenting för jag var så otroligt lycklig. Har aldrig drömt något så sprudlande vackert förut! Inte på väldigt länge i alla fall.
Oh gud, ni ska bara veta hur glad jag faktiskt är över att Johan fortfarande dyker upp såhär och förgyller dagarna i ända. Låg kvar i sängen i säkert trettio minuter och grät glädjetårar. Önskar att jag kunde drömma så här fint varje natt.
Jag röstar på Johan!
Valdagen pågår för fullt. Och jag säger bara en sak: mitt liv skulle bli komplett om bara den där Palm kom tillbaka. Fast passar också på att säga två saker till.
1. Rösta rätt, mina vänner!
2. Ni förtjänar några kramar också förresten.
Besöksmätaren har stigit häpnansväckande den senaste tiden. Det är alltid kul att se så många ramla in här.
Känn er som hemma!