Idol - Johan Palms strålande sorti. Skrivet av Stefan Stenudd.
I TV400:s Eftersnack fick Johan Palm sjunga en sista sång i Idol, av produktionen förvald och samma för alla som väljs bort. Han framförde den utan något försnack – och han gjorde det med nerv och eftertryck som ingen annan deltagare skulle mäkta. En strålande sorti.
Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.
Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.
Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.
Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.
Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.
Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.
Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.
Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.
"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.
Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!
Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.
Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.
Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.
Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.
Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.
Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.
Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.
Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.
Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.
"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.
Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!
Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.
Refrängens första rad, "Although we’ve come to the end of the road", sjunger Johan i kör med de övriga Idoldeltagarna, utan att sticka ut från dem. Han ställer sig jämte dem och anpassar rösten så att den inte sticker ut. Därmed förvandlar han sången från balladen över en sviken kärlek till en vänskapens lovsång.
Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?
Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.
Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.
I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.
Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.
Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.
Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.
Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm
Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?
Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.
Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.
I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.
Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.
Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.
Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.
Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm
taget HÄRIFRÅN