Det här handlar om ett beroende. En stark upplevelse man inte kan slita sig ifrån. Ett underbart beroende när det går bra, och ett hemskt beroende när det går dåligt.

Det här är gudarnas galenskap. Det är det starkaste hjärnsystem människodjuret nånsin skapat.

Ja, det är kärleken jag pratar om. Viss kärlek är snäppet olyckligare än andra sorters kärlek.

Kärlek drabbar alla nån gång i livet. Och jag tror att jag råkade ut för den värsta formen av dom alla!

Min första förälskelse var nämligen en kändis (Johan Palm).

Jag hade knappt fyllt 11 år, men var redan då helt säker på hur det kändes att vara kär på allvar.

Efter idolförälskelsen har jag varit kär två gånger (är fortfarande kär i min nuvarande pojkvän). Den stora hemligheten är väl att jag aldrig har varit kär i någon annan lika mycket som jag var i Johan. Ja, det låter helt åt helvete fel. Men det är min sanning. Ingen annan kan förmedla den känslan. Ingen annan än Johan kan påverka mig så mycket.

Javisst är det läskigt att den person jag älskar som mest inte har en aning om mig.

Tanken på det gjorde ont i början. Det som smärtar i bröstet nu för tiden är alla minnen av honom som sakta suddas ut.

Det som stör mig mest är hur långt bort han är. Att inte veta vart han är eller vad han gör nu för tiden är HUR FRUSTRERANDE SOM HELST!

Ju mer man undrar, desto mer får man lida.

 

Jag undrar hur livet hade sett ut om jag inte visste om honom. Hade jag varit lyckligare? Hade jag ens varit jag?

Det finns så många saker jag undrar och vill förstå mig på gällande honom.

 

 Framför allt vill jag veta varför det var en bra idé att försvinna in i mängden sådär. Why?  

 

Om jag blundar kan jag minnas så som han såg ut på scenen. I mina ögon såg han i alla fall ut att trivas. Han spred total lycka. Så exakt vart tog det stopp? Var det bara en lek han växte ifrån?

 

Han bara försvann utan förvarning. Egentligen borde vi vara arga, men det bästa vi kan göra är att hoppas att han har det bra. Hoppas han hittat sin väg. 

 

Jag önskar ibland att jag hatade honom. Visst hade det varit enklare?

Grattis alla Johan-haters, ni har det nog ganska lätt som inte behöver gå med den stora saknaden efter någon som Johan.

 

Det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Tänker på hur han brukade vara, på hur glad han fick mig att känna, på hur lycklig han fortfarande skulle kunna göra mig.

 

Min stad har blivit en cell. Jag kommer ju aldrig härifrån. Nej, vad skulle jag ut o göra i andra städer när du ändå inte är där? Vart ska jag börja leta?

Han försvann upp i röken på ett väldigt abrupt sätt. Jag har fumlat runt sen dess. 

Det har blivit en fem års lång väntan på något som aldrig kommer hända.

Jag googlar runt på nätet utan mål och hamnar alltid vid dina bilder. 

Vill ha bevis för att du har funnits. Bilder och videoklipp är det enda som bevisar din existens. 

 

Det här är patetiskt. Jag vet hur jag låter. 

Jag vet vad en rationell person skulle säga: "gå vidare!"

 

Det sjuka med det här är att den som bryr sig minst vinner. Du har redan vunnit. Fan.

 

Psykisk smärta är fysik smärta. Det gör ont, på riktigt. 

Men det är som sagt den smärtan som påminner mig om att inte släppa greppet. För släpper jag, så försvinner han.

 

Jag är besatt. Jag är sjuk. Men Johan är den som håller mig levande. Till viss del är jag livrädd därför att jag aldrig kommer bli fri från honom.

 

 

Vad är den här kärleken för nåt? 

Äkta? Sann? Overklig?

 

 

Jag är tacksam för allt han gjort, tacksam över de två år han syntes i media. Tack för alla glädjetårar och skratt.

Tackar också alla fans som delat med sig av sina upplevelser. Tillsammans blev det så mycket mer värdefullt! 

Även om jag inte var med i gängen på konserterna så känner jag ändå att jag hörde hemma där.

 

Min sista önskan är såklart att få träffa er, allihop.

 

Tack för det fina. 

 

Johan betyder så mycket för mig. Och det kommer inte att försvinna. 

Min sorg kanske försvinner nån dag, men inte Johan.