Recension: ”Svart cirkel"
Valet av skådespelare gav mig rysningar. Jag har fällt många tårar till systrarna Midfjäll i Jag saknar dig. Inger Nilsson har jag växt upp med i form av Pippi Långstrump. Och Hanna Asp bidrog till en toppenbra filmupplevelse av Cirkeln.
Och sist men inte minst Johan Palm (behöver jag säga mer?).
Med andra ord har jag sett fram emot att se det färdiga resultatet av Svart cirkel. Oj, så länge jag har fått vänta! Men nu är det (äntligen?) färdigväntat. Det har gått lite över en månad sedan jag satt på biografen med en främling till biodejt. På grund av dåliga recensioner/låga förväntningar ville ingen av mina vänner följa med. Tänkte gå själv ett tag, tills jag insåg att jag behövde någon att prata av mig med. Ett så speciellt tillfälle vore dumt att vara ensam på!
Ni kan ju gissa vem som var bäst...
Yes. Det var han. Såklart det var han.
Som Johan-fan är jag otroligt stolt över vad jag såg på bioduken. Som vanlig biobesökare var jag både fascinerad och missnöjd.
Låt oss dra bort plåstret fort.
Handlingen må vara välgenomtänkt, men inte till någon vidare nytta. Från halvan till slut var den rakt igenom urdålig.
Grundtanken med den hypnotiska vinylskivan var bra. Eller, det hade kunnat bli bra. Jävligt bra tillochmed.
När det började tjatas om dubbelgångare och magnetism tappade den mitt intresse nästan helt. På grund av det kan jag väl inte uttala mig mer varken om handling eller manus. Istället riktade jag mitt fokus på såkespeleriet, musiken och känslan.
Vill ge en stor eloge till Gramfors, musikskaparen. Musiken stod för spänningen och thriller-känslan. Jag hade lätt kunnat spela upp filmen igen bara för att få höra musiken och ljudeffekterna!
Hypnotisören (Christina) – antingen har hennes skådespelarfärdigheter rostat, eller så passade hon inte till rollen. Den uppfattningen är ganska absurd, då manuset skrevs efter henne. Förstår inte hypen över henne.
Men det kan lika gärna ha varit tvärtom, att Christina var okej men att karaktären inte gjorde henne rättvis. Allt som sades från hypnotisören gick in genom det ena öra och ut genom det andra.
Oavsett vilket så var Christina/hypnotisören den som passade minst in i sammanhanget.
Celeste (Félice) – tillräckligt övertygande skådespeleri. Hon passade rollen jättebra och berörde mig.
Isa (Erica) – ...Nja. Inte den bästa karaktären och inte den bästa skådespelerskan. Hon var bra någon enstaka gång. Passar inte rollen överhuvudtaget.
Dubbelgångaren (Hanna M) – Faktiskt riktigt duktig! Jag blev helt klart imponerad. Däremot hade jag låga förväntningar på henne innan.
Sekreteraren (Inger) – Jättebra! Supersynd att hon inte fick vara med mer. Kanske hade hon gjort Christinas roll bättre?
Selma (Hanna A) – var den enda som förde dialoger naturligt. Jag kunde i alla fall inte höra henme läsa innantill. Tack och lov för det.
Victor (Johan) – perfekt för rollen! Jättefint jobb med ansiktsuttrycken.
Såg inte till Johan alls i Victor, vilket måste betyda lyckad rollanpassning. Och allt såg så naturligt ut! Han pratade renare än vad Johan vanligtvis gör, han var lugn och såg ung och oskyldig ut. Det enda som inte var klockrent var det som lästes innantill. Kanske var det meningen att det skulle låta så. Eller också inte.
Scenerna som fick mig att reagera:
Sexscenen (barnvänlig) mellan Victor och Selma gav mig bitterljuva tonårsvibbar. Det kändes stelt, ovant och nervigt men var samtidigt väldigt gulligt. Det var fint att se i en skräckfilm, men återigen: vad var syftet egentligen?
Att låta två biroller spela in en sexscen i en skräckis där det dessutom inte påverkar handlingen, är väl ändå extremt orelevant? Deras relation var ganska orelevant till att börja med.
Scenen där Victor körde bil var också intressant. Intressant för att den var så sjukt lång och händelselös. Den gav mig ingen annan känsla än den känslan man får av att se Johan (visserligen är det världens bästa känsla, men det är Johans förtjänst, inte filmens). Ur filmsynpunkt sög det.
Slutsats:
Jag tror mig veta vad reggisören tänkte. Han ville förmedla något obehagligt, så hans tillvägagångssätt var att få det hela till något monotont och enformigt. På spanska och engelska hade det kanske fungerat. Hade han förstått svenska tror jag han också hade insett hur fel det det faktiskt blev. Det faller liksom inte plattare än sådär. Så det var nog en rejäl felaktig språklig föreställning och eventuellt en kommunikationsmiss.
Johans biroll var hur som helst större än vad jag trodde. Han syntes till betydligt oftare än vad som var nödvändigt ur handlingssynpunkt egentligen. Jag ska förstås inte klaga över det! Blev POSITIVT ÖVERRASKAD!
- inga tårar
- inga skratt.
- knappt några rysningar.
Jag ger Svart cirkel 2,5 av 5... palmer(?)🌴. Dåligt kan tyckas. Men jag är glad.
Min biodejt (inget Johan-fan) tyckte den var okej om man bortser från manuskriptet.
Vad tyckte ni?