Ett decennium senare
När besöksstatistiken plötsligt skjuter i höjden förstår man att det nånstans på Internet pågår en diskussion om en viss Johan.
Skönt nog var jag typ exakt först på plats att se källan så jag slapp fundera på vart uppståndelsen ägde rum nånstans.
Det var på Sveriges största Facebookgrupp för tjejer, Honey & the bees, som Johan nämndes på.
Inlägget fick många kommentarer och väntaggningar.
Majoriteten av reaktionerna var av skrattretande karaktär. Jag har full förståelse för att det skrattas åt alla tonårsnojor och galna starstrucksbeteenden som kom till erkännande i samband med den nostalgitrippen.
Det jag däremot inte begriper är hur normalt det tycks vara att helt ändra uppfattning från tidig tonår till vuxen ålder.
Hur kan man som ett tidigare megastort fan sluta vara det minsta lilla starstruck några år senare?
Själv har jag samma tycke och smak som när jag var barn. Självklart har jag upptäckt mycket nytt med åren som format min identitet. Det jag menar är att jag inte kan börja ogilla något som jag en gång har älskat.
En gång ett Johan-fan – alltid ett Johan-fan, tänker jag. Fast det förklarar väl bara hur svårt jag har för förändringar, och inte hur det normala skedet av personlighetsutveckling ser ut.
Jag vet att värderingar är föränderliga då vi människor är anpassningsbara av en livsviktig anledning. Det som var modernt för några år sedan är helt otänkbart nu. Det är därför inte konstigt att fansen anpassade sig efter Johans undanflykt från media. Men att det skulle bli såhär hade jag inte väntat mig.
Hur kan man låta normer styra en så rejält? För mig är det detsamma som att svika sig själv.
Det får mig hur som helst att fundera på vad det innebär att vara starstruck eller förälskad "på riktigt" kontra tillfälligt. Vart hamnar jag på skalan?
Att uppleva en långvarig förälskelse för en person är rent ut sagt ganska korkat. Men att känna otroligt starkt för en kändis (vara starstruck) bara för en liten stund, för att sedan skämmas över det, är inte heller helt okorkat. Finns det något mellanting där, trots närvaron av pubertetshormoner och identitetssökandehets? Uppstår förälskelsen av en starstruck eller är tillstånden oberoende av varandra? Är det kanske samma sak?
Är starstruck när man är förälskad i vad en person har skapat eller är det när man är förälskad i själva känslan av tillhörighet och kändisvetskap? Jag är väl båda och dubbelt upp gånger tio andra känsloblandningar. Betyder det att jag är starstruck eller ensamkommande utomjording från planeten Udda som inte har något ord för vad jag upplever?
Jag skulle inte bry mig särskilt mycket om jag råkade bli vän med Chris Kläfford, fick en komplimang av Oliver Sykes eller delade hiss med Shakira. Samtliga artister är jätteuppskattade av mig. Men vad jag vet känner jag inte starstruck i deras närhet. Johan Palms närvaro hade dödat mig i jämförelse.
För att ge er en förstärkande uppfattning om hur mycket jag påverkas av Johan (och hans fans), kan jag erkänna att jag skakade i 45 minuter efter att jag upptäckte Facebooktråden. Skakningarna berodde på spänning och glädje. Hur sjukt?!
Bakgrundsinformation:
Jag är 21 år idag och har haft denna obeskrivligt starka känsla för Johan sen jag var 10 år och 11 månader gammal.
Ser mig som vuxen på alla plan men är likadan nu som då, därav har jag samma värderingar för saker som andra verkar byta ut med åren.
