När allt kommer ikapp en, för det gör det till slut.
Träffade Johan i natt. Fast det var förstås en dröm.
Han var kort (cirka 170 cm) och ganska disträ. Minns att vi kramades slappt och la till varandra på snapchat. Sen tog han bort mig där. Det var ingen jättebra dröm, haha. Allt var så påtvingat.
Varför den lyckades bli så dålig vet jag inte. Verkligheten kom väl emellan.
Intresset för Johan har svalnat.
Det är som att jag omsorgsfullt bär minnen som vatten i mina bara händer och förlorar några droppar under vägens gång. Några delar av mitt minne av Johan ligger på marken nånstans halvvägs. Eller så har det avdunstat.
Tänker jag efter finns det ingenting att tillägga. Hoppet om Johan räcker inte längre än hit. Om det är tillfälligt eller inte återstår att se.
Men! Det här är inte slutet. Min envishet är för stark.
Även om jag inte längre upplever känslorushen under hudens yta, genom ådrorna, mellan varje revben, i lungorna och nervbanorna när jag tänker på honom, så förblir han samma gamla Johan Palm som en gång i tiden gav mig och många andra liv.
Kan man nånsin sluta älska en person som tagit en med storm? Nej, det är omöjligt.
Johan är uppenbarligen en speciell person som printats in i varje cell i min kropp. Han har berört mig på ett sätt som inte går att förklara eller ens förstå själv. Men dom där cellerna är i vila nu. Att tycka om någon så mycket och konstant är livsfarligt.
"Du är ingen man faller för. Nej, man bara kraschar in och dör."
Jag kommer ändå alltid leta efter dig i andra människor. Jag kommer alltid vänta på att få höra mer om dig. Jag kommer nog ägna mitt liv åt att inte glömma mina känslor för dig.
I am permanently in love with you, trots allt.