Men ändå värd att dö för.
Jag tänker fortfarande på hur mycket bättre sommaren var 2009. Tänk om man anade det då! Då hade man väl åtminstone tagit vara på det, låst in honom i min lägenhet eller gjort så att han hade stannat på något sätt. Tvång och kidnappning är dock inte min grej, så den idén släpper vi. Men ändå. Fanns det något vi kunde ha gjort/hjälpt till med?
Det jag vill säga är att eftertanke är lika farligt som nyttigt. Att känna efter är sunt. Att ångra sig är värre.
Jag känner så mycket för ingenting.
Jag känner honom inte ens. Han är som en av alla tecknade seriefigurer, upprepas gång på gång i en rad av drömmar och tankar.
Men inte går det att vidröra hans blonda hårslingor eller höra hans skratt i realtid.
"I verkligheten finns ingen blommande rosenbuske att krypa bakom, inget hål i marken ner till dig. du är säkert kung där, men någon ingång dit finns inte."
Han är, var och kommer alltid att finnas i mina tankar. Bäst att bli vän med tankarna nu på direkten.
Johan är trots allt ingen jag hatar. Tvärtom.
Så varför vill jag bli av med det?
Jo, att älska för mycket är negativt, oönskvärt.
Efter sol kommer regn.
Efter regn kommer sol, igen? Eller?
Bara gör någonting!
Jag kommer vänta för alltid.
Det var ingen sommarfärälskelse. I så fall är det sommar året runt.
Det var inte heller en vanlig tonårsförälskelse. Jag var inte ens tonåring när det hände!
Något hände som kom att förändra hela mig och den framtid som kommer föra mig vidare.
Ingen vet hur länge ....
Det kallas förbjuden kärlek.
Det är abnormt, onormalt, påhittat, tragiskt och dödligt.
Det finns en fara i allt.
Starka känslor är det farligaste man kan ge sig in i.
