Jag tänker att det faktiskt gick över lite, saknaden alltså. Tystnaden är som ett vardagsrum - man sitter och glor på ingenting i sin ensamhet och lär sig tycka om det. TV:n spelar upp minnen från förr. Det är också trevligt. Jag tänker att Johan inte syns så mycket i tv-rutan längre. Men jag tänker mig fortfarande en fortsättning. Johan finns ju, ellerhur? Han är i mänsklig form, om inte en gud ibland. Jag tänker att han var en massa saker som jag inte vågar sätta ord på. Det skulle vara fel att säga de mest fina sakerna ni kan tänka er! Bara för att han var mer än så. Men vad händer med de fina sakerna efter några år? Jag tänker att det är tur att jag har det finaste inspelat, så att jag kan sitta och glo på något mer vettigt istället. Jag tänker också att han är väldigt, väldigt speciell för mig. Banka in det i huvudet, e ni snälla. :)