Det är fullständigt oändligt tomt. Framför mig finns ingenting. Det finns folk runt omkring mig. Men jag är alldeles ensam.
Varför jag står där...?
”Asså ja, ne det är en gammal vana bara”
Det är på så vis tre års gamla minnen som ställer mig längst fram vid kravallstaketen och pressar all luft ur mig.
Jag vet inte vad jag bör skrika den här gången.
Dom har kallat mig efterbliven och sinnessjuk ett antal gånger. Endast för att jag inte vet vilken tid vi lever i.

Tonårsidolen från 2009 minns jag väl. Hur skulle man kunna glömma?!
Men där han just stod, står någon annan nu. Det känns helt fel. Så ska det inte vara!
Allt går i slowmotion och jag bara gapar. Vart är jag?
Trots att dom ignorerar mig, så känner jag mig i vägen och utpekad. Jag bestämmer mig för att jag inte passar in här. Men det gör jag på sätt och vis. Platsen jag stod på för tre sommrarsedan är den samma. Platsen jag står på nu är likadan.
Men det är bara att inse - Alla har gått hem, börjat skolan, fått julklappar, fyllt år, blivit äldre och gått vidare.
Det har jag med. Jag vandrar oftast runt hela dagarna, ibland nätter. Men inuti mig står det still.
Det är jag medveten om.
Alla vet att det är nåt fel på mig, alla vet det!
Det är fel att ha samma idol som när man var liten.
Det är fel att vara sig själv tydligen...
Tur att det inte finns fler som jag!

På tal om Johan. Visst gav han mig överdrivna hjärtklappningar när han var i närheten av mig.
Jag stannar upp när jag kommer på tanken. Drar in några hastiga andetag och är på håret nära att vända om och gå tillbaka igen. Johan står där, det känns på luften och på stämningen i parken.
Nej, jag är inte ensam längre. Fansen står redan och väntar!

Jag hör bilar som tutar, som inte stämmer in i bilden riktigt.
Jag känner en smygande smärta i pannan som säger mig att jag kanske råkat springa in i någon. Inte vem som helst, utan en lång, stilig blondin som ler sitt sötaste ner mot mig.
Verkligheten känns omvänd. Kan det verkligen vara såhär? Är verkligheten så bra som mina drömmar?

Blodsmaken i munnen får mig genast att hoppa till.
Det var varken fans eller charmörer som fanns kvar där.
Det var bara jag igen. Mitt ute i gatan. En aning skadat utanpå, men helt förstörd inuti.

Men vem har sagt att man inte kan vara glad för att man dagdrömmer fina drömmar?

Det var bättre förr.
Det är bra nu.
Det kommer att bli lättare sen.
Och vi kommer att få uppleva fler drömmar.
(Allt utom det här)

Tvivla inte!
Det kommer bli bäst!
Utan protest!