Varje år (28/11) minns vi idoltiden lite extra!

 
Sju år går rätt fort ändå.
 
 
 

Han låg på sin dödsbädd i min dröm inatt.

Drömmen började med att han var på tv:n och skådespelade nånting. Har var riktigt grym som skådespelare! Men han var så olik sig så man knappt kände igen honom. Men det kändes ändå att det var han på något sätt. Det syntes i den fina blicken som gömde sig bakom luggen. 

Helt plötsligt var han hemma hos min mormor (igen?). Vi dansade vals och tog massvis med selfies efter dansen. Vi visade upp oss för varandra med de fulaste minerna vi kunde komma på. Vi skrattade så mycket att vi vek oss dubbla och rullade runt på golvet i andnöd. 

På något vis hade hans hjärta blivit borttaget för att transplanteras. Johan ville alltså dö för att rädda livet på någon annan. Men han fortsatte leva ett litet tag till utan ett hjärta, fast vi visste att han strax skulle somna in. Han såg inte ut att ha ont, utan såg bara allmänt trött och sliten ut. Så jag la honom i sängen och beundrade hans skönhet. Inga tårar kom, inga jobbiga känslor alls faktiskt. Jag höll bara om honom och tänkte på hur lycklig han har gjort mig under dagen. 

Drömde sedan att jag vaknade upp från drömmen och letade upp bildetna vi hade tagit, som visst fanns kvar! Det gjorde mig helt hysterisk och visade genast upp bilderna för mina vänner. "jag kan ta riktiga bilder ur mina drömmar!", ropade jag stolt ut på gatan. 
Upprepade det för mig själv några gånger: "fan vad bra jag är som kan göra nåt sånt" 

När jag vaknade på riktigt kände jag mig glad. Men är samtidigt missnöjd med att det inte går att ta med sig bilderna in i verkligheten. Hade verkligen behövt se dom igen. 
Drömtydning är lite halvt min grej. Men vad den här drömmen betydde vill jag och vill jag samtidigt inte veta. Det verkar som att jag är redo att släppa taget och gå vidare. Jag vet att tiden är rätt. Jag vet också att jag kan släppa honom fri nu.