Idol.

 
Nu startar idol. Det är fem år sedan som Johan sökte dit, gick vidare, blev känd, fick fans, åkte ur m.m. Idol var rätt program för honom. Och han var rätt person för idol. 
Nya säsonger förtränger gamla år. Men jag hoppas inte att vi glömmer året 2008. Därför börjar vi om från start. 
I höst kommer jag att uppdatera minnesvärda klipp och artiklar från idol. 
Ni har säkert redan sett allt. Jag med. Men för traditionens skull ser vi om allt igen. Det här kan man aldrig få nog av. 
 
Känn er som hemma! 
 
Allt började med en ung kille som visade sig kunna sjunga och spela gitarr. Han hade också förmågan att charma. 
Såhär såg det ut: 
 
 
 
Fortsättning följer, naturligtvis. 

Det storslagna ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig varje gång det händer.

Jag har haft funderingar på att sluta skriva. Bara låt er stå där och muttra.
Men det kan jag ju inte. Jag är den sista, den sällsynta sorten som inte får tappa kontrollen. Fast jag har ingen som helst koll på vad det är jag skriver om. Jag känner ingen Johan Palm.
Han är mina drömmer.
Om det här hade varit en film hade den slutat lyckligt.
Regissören ligger på fri fot. Det går inte att få som man vill alltid. Inget ligger på plats.
Det jag vet är att min idol är så fruktansvärt olik sig mot vad mina drömmar påstår.
Han skulle passa som skådespelare! På riktigt.

Det är för övrigt väldigt roligt att se att det fortfarande finns folk som undrar och söker svar på Johans försvinnande.
Ni håller mig levande, kan man säga.
Ni är beviset på att jag inte sitter här och fantiserar om det.
Tack.



Va inte så fin, Johan! Den där blicken blir jag galen i, återigen.