Jag har haft funderingar på att sluta skriva här; bara låta er stå där och muttra. 

Men det kan jag ju inte. Jag är den sista, den sällsynta sorten som inte får tappa den sista biten av hopp. Fast jag har ingen som helst koll på vad det är jag skriver om. Jag känner ingen Johan Palm. Han är bara mina drömmar, som om det nu vore så bara. Ibland är en dröm det finaste man har, och då är det allt som betyder något. Johan är.... Allt. 

Om det här hade varit en film hade den slutat lyckligt. 

Regissören ligger på fri fot. Det går inte att få som man vill alltid. Inget ligger på plats här och nu. 

Det jag vet är att min idol är så fruktansvärt olik sig mot vad mina drömmar påstår. 

Han skulle passa som skådespelare! På riktigt. För antingen har han skådespelat under hela det aktiva kändisskapet, eller så spelar han nu. Vilket av det, det än är, så har han gått för långt. Det hela resulterade i hjärtesorg. Det är nästan så att jag skäms och vill be om ursäkt, till er, till han, till mig. 

Det är för övrigt väldigt roligt att se att det fortfarande finns folk som undrar och söker svar på Johans försvinnande. 

Ni håller mig levande, kan man säga. 

Ni är beviset på att jag inte sitter här och fantiserar om det. Allt hände inte bara i mitt huvud. Johan existerade även för er. 

Tack.