Idol - Johan Palms strålande sorti. Skrivet av Stefan Stenudd.

 
 
 
 
 
I TV400:s Eftersnack fick Johan Palm sjunga en sista sång i Idol, av produktionen förvald och samma för alla som väljs bort. Han framförde den utan något försnack – och han gjorde det med nerv och eftertryck som ingen annan deltagare skulle mäkta. En strålande sorti.

Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.

Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.

Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.

Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.

Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.

Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.

Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.

Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.

"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.

Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!

Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.
 
 
Refrängens första rad, "Although we’ve come to the end of the road", sjunger Johan i kör med de övriga Idoldeltagarna, utan att sticka ut från dem. Han ställer sig jämte dem och anpassar rösten så att den inte sticker ut. Därmed förvandlar han sången från balladen över en sviken kärlek till en vänskapens lovsång.

Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?

Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.

Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.

I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.

Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.

Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.

Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.

Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm 
 
taget HÄRIFRÅN 

Varje år (28/11) minns vi idoltiden lite extra!

 
Sju år går rätt fort ändå.
 
 
 

fredagsfinal 8.

Hur kunde han åka ut just då? Enligt mig var båda hans framträdanden lyckade.
Och han bad fint om fler röster, som han inte brukade göra i tidigare avsnitt. Så varför var vi så snåla med rösterna? 
Skulle det gå att backa tillbaka i tiden hade jag bland annat ringt och röstat mig pank just den där fredagen. 
 
 
 
 
 
 

Fredagsfinal 7.

 

Fredagsfinal 6.

 
http://youtu.be/MyQ-BpH215I (Robin och Johan intervjuar varandra). 
 

Fredagsfinal 5.

 Legendiskt ända ut i fingertopparna. AMAZING, Johan.  
 

Fredagsfinal 4.

Kanske Johans bästa framträdande i idol.
 
  

Fredagsfinal 3.

Temat för kvällen var Abba. Och jag tycker att Johan skötte allt perfekt. Ingen annan kan möjligtvis vara så charmig.  
 

Fredagsfinal 2

Temat var 90- tal. Och ja, då var inte Johan så gammal. 
 
 
Tyvärr så är Inbäddningskoden inaktiverad, vilket betyder att jag inte kan lägga in den korrekt. 
Ni får länken istället:
http://youtu.be/K1-2VgvF_MA
 
 

Fredagsfinal 1.

 

Kvalfinalen

 

Kvalprogram 4. Johan Palm - You don't know what Love is.

  Torsdagen den 2 oktober 2008. 
 
 
Johan: Jag tänker väl inte så mycket ... xD 

When you were young.

 
Kvalprogram 2 sändes för exakt fem år sedan. Tisdag, 30/09 - 08 
 
 
 
 
Är det bara jag som helt glömt bort hur bra det faktiskt var? 
Skrattretande gulligt var det! Och så liten men ändå så stor ! 
 

Tillbakablickar tilll Johan Palm, 16 år.

Johan Palm

Johan Palm.
 

Ålder: 16

 

Födelsedag/Stjärntecken: 3 mars/fiskarna

 

Familj: Mamma Marie-Louise, pappa Jan, storasyster Magdalena, storebror Henrik.

 

Civilstånd: Singel.

 

Bor: Mjölby.

 

Uppvuxen i: Mjölby.

 

Jag jobbar som/studerar till: Går första året av teknikprogrammet på gymnasiet.

 

Mitt största intresse förutom musik: Umgås med folk, slappa och konsumera socker-, koffein-, salt- och fetthaltiga substanser.

 

En person som betytt mycket för min musikaliska utveckling: Brorsan. Henrik har både inspirerat och lärt mig mycket.

 

Mitt första framträdande: Mitt första riktiga framträdande på scen var i kvarnparken i Mjölby med mitt dåvarande band när jag var runt 10 år. För att det är en sån enorm möjlighet, för att folk har tjatat på mig och för att det verkade kul att vara med. Och det är det verkligen!

 

Varför jag sökte till Idol:

 

Den här låten sjöng jag på första Idol-audition: The Drugs Don’t Work, en skitbra låt av The Verve.

 

Varför kommer jag att vinna Idol 2008: För att jag alltid kommer se till att ha kul på scenen. Det smittar av sig!

 

Ett instrument som jag kan spela: Gitarr.

 

Ett instrument som jag skulle vilja lära mig spela: Säckpipa, såklart!

 

Min favorit i Idol-juryn: Anders Bagge.

 

Min favorit bland de tidigare Idol-deltagarna: Amanda Jenssen! Hon har inte bara en bra röst, hon är också en riktig artist med mycket personlighet.

 

Min favoritartist: David Bowie! Han håller alltid i längden.

 

Om jag skulle återfödas som en artist skulle jag vara: Återfödd?

 

Den här artisten/skådespelaren skulle spela mig i filmen om mitt liv:Jack Black

 

Världens bästa låt: Kommer förhoppningsvis att skrivas av mig. Annars så vet jag inte vilken låt jag ska välja. Det finns ju så många som är otroligt bra!

 

Den första skiva jag köpte: Ingen aning faktiskt, haha.

 

Favoritfilm: Team America. Den är sådär härligt politiskt inkorrekt!

 

En bra bok: Ondskan av Jan Guillou.

 

Favoritmat: Min mammas köttbullar är himmelska! Och pizza. Hawaii med mycket tabasco ska det vara.

 

Jag klär mig helst i: Lite rockiga kläder, det trivs jag bäst i.

 

Favoritfärg: Svart, vit och silver.

 

Favoritskämt/historia: 
Två jägare är i skogen när en av dem plötsligt rasar ihop. Han verkar inte andas och bara ögonvitorna är synliga. 
Den andre tar fram sin mobil, ringer 
112 och flämtar: 
- Min kamrat är död. Vad ska jag göra? 
Mottagaren försöker lugna honom: 
- Ta det lugnt. Först måste du förvissa dig om att han verkligen är död. 
Det blir tyst och ett skott hörs. 
Sedan kommer mannen tillbaka: 
- Fixat. Vad gör jag nu?

 

Det finns tre typer av människor: De som kan räkna och de som inte kan.Köpa ny mobil, för kameran har slutat fungera på min nuvarande efter att jag glömde den några timmar i ösregn en gång.

 

Om jag vann en miljon kronor skulle jag:

 

Så här ser mitt liv ut om fem år: Jag är internationellt känd musiker som bor centralt i Stockholm och har en liten sommarstuga vid Skottlands kust.

ps: Är han / har han det ? 

Därför ska svenska folket rösta på mig i höst: Antagligen för att de tycker om mig. Det vore ju lite knasigt om de inte tycker om mig men röstar ändå, liksom.

 


Johans tre favorittidningar. (För fem år sedan).

Här är Johans favorittidningar!

Johan blev påkommen med en Moore - men vad läser han mer? Vi bad killen lista sina favoriter!

1. Moore: Denna tidskrift snor åt sig förstaplatsen främst med hjälp av sin härliga humor och sina välskrivna artiklar. Att detta varvas med snygga tjejer får man självklart se som ett plus.

 

2. Svenska MAD: Medioker grabbhumor när den är som bäst! Tyvärr verkar detta mästerverk till serietidning sen länge slutat tryckas och kvalificerar sig därför inte för en förstaplats.

 

3. Östgöta Correspondenten: Eftersom Corren alltid ligger framme på frukostbordet så blir det ganska naturligt att jag ofta läser den. Nyheter är ju viktiga saker, trots allt - precis som TV-tablån och serierna längst bak i B-delen.

 

Idol.

 
Nu startar idol. Det är fem år sedan som Johan sökte dit, gick vidare, blev känd, fick fans, åkte ur m.m. Idol var rätt program för honom. Och han var rätt person för idol. 
Nya säsonger förtränger gamla år. Men jag hoppas inte att vi glömmer året 2008. Därför börjar vi om från start. 
I höst kommer jag att uppdatera minnesvärda klipp och artiklar från idol. 
Ni har säkert redan sett allt. Jag med. Men för traditionens skull ser vi om allt igen. Det här kan man aldrig få nog av. 
 
Känn er som hemma! 
 
Allt började med en ung kille som visade sig kunna sjunga och spela gitarr. Han hade också förmågan att charma. 
Såhär såg det ut: 
 
 
 
Fortsättning följer, naturligtvis. 

Förbjuden att minnas, livrädd att glömma.

Så sent som idag insåg jag att jag inte har länkat Annkis bildblogg. Så nu har jag gjort det.
http://annkisvenssons.blogg.se/

Här har ni något att njuta av så länge vi väntar på bättre tider:


28/11 2008 - en helvetes kväll för många....

För exakt tre år sedan idag blev det mer än kaos i idolstudion,
fans svimmade och blev helt förstörda efter röstbeskedet.
Men för mig var det en vändpunkt. . .

Jag tyckte ju visserligen att han var söt och så innan. Men just den här gången var han extra gullig. Nåt extra som man inte kunde motstå att gilla. Men ändå förstod jag inte att jag skulle älska den killen.
Och när det stod mellan Johan och Alice var jag alldeles säker på att Johan skulle klara sig, så jag var inte beredd på något annat. Men när jag hörde Johans namn,
1, jag trodde jag hade hört fel. 2, jag blev otroligt rädd. 3, mitt hjärta bara stannade, 4, jag började gråta hysteriskt.
Men det är bara positivt! Det var just i det ögonblicket jag fattade att jag hade känslor för honom. Jag var bara 10 eller 11 år, men det var nog första gången jag blev kär på riktigt.
Lite otur kanske att jag märkte det när hans idoltid var över. Det var lite därför jag blev så rädd också, eftersom jag inte visste om han skulle fortsätta med kändislivet.

Alltså var det på nåt sätt tur att han åkte ut just då. Annars kanske jag aldrig hade blivit en av hans fans.
:)


Det här var hans kväll:





http://youtu.be/ZDTamL-jVvM

Johan Palm och Charlotte



sött.

Var det Johnny the rocker som Johan gjorde bäst i idol?




Det sägs som så.
Dom som inte gillar honom tycker ändå att han gjorde denna bra.



- Du, alla domhär skriken vad är det för något?
- Asså jag hör inte vad Peter säger, kan ni....-- Litegrann bara.. när vi pratar.
- Äh, du vill att dom ska skrika va?
... ♥...

( 31/10 2008 )