Det storslagna ligger inte i att aldrig falla, utan i att resa sig varje gång det händer.

Jag har haft funderingar på att sluta skriva. Bara låt er stå där och muttra.
Men det kan jag ju inte. Jag är den sista, den sällsynta sorten som inte får tappa kontrollen. Fast jag har ingen som helst koll på vad det är jag skriver om. Jag känner ingen Johan Palm.
Han är mina drömmer.
Om det här hade varit en film hade den slutat lyckligt.
Regissören ligger på fri fot. Det går inte att få som man vill alltid. Inget ligger på plats.
Det jag vet är att min idol är så fruktansvärt olik sig mot vad mina drömmar påstår.
Han skulle passa som skådespelare! På riktigt.

Det är för övrigt väldigt roligt att se att det fortfarande finns folk som undrar och söker svar på Johans försvinnande.
Ni håller mig levande, kan man säga.
Ni är beviset på att jag inte sitter här och fantiserar om det.
Tack.



Va inte så fin, Johan! Den där blicken blir jag galen i, återigen.



Kommentarer

Jag har träffat Johan :3

Svar: Åh, lyckost dig! :) När var det?
A L

jag funderar också på johans försvinnande vill veta var gossen är♥

Namn:
Spara?

E-postadress: (publiceras ej)


Blogg/Hemsida:


Kommentar:

Trackback