That makes me sad

Min idol syns inte till, my antidote snurrar sig yr och jag kan inte mycket göra åt det. 
Johan ställer inte upp på intervjuer för tillfälet. Det ligger något skumt bakom det hela. Och det gör mig ledsen.
 
Det är ganska bortkastad tid med att sitta och vänta på något som aldrig kommer att hända. Har han gett upp? 
Det är inte roligt att tycka om någon så mycket, inte någon man inte känner. 
Jag är i behov av att få veta, därför är det så jobbiigt för mig. Jag vet inte hur det är för er. Vad gör ni nu, idag och imorgon? Kommer ni att sända en tanke på Johan under de dagarna? 
Jag vet att jag inte kan sluta. Han fångade in mig, han drogade ner mig totalt med sin charm, han gick och lämnade mig ensam, ändå kan jag inte sluta älska den unge mannen! 
Varje dag innehåller tankar om honom. 
 
DET KÄNNS SÅ MENINGSLÖST ATT LÄGGA NER TID PÅ OÅTKOMLIGA PERSONER. MEN HAN ÄR ALLT JAG BEHÖVER. 
 

Han måste gottgöra det spektakel han har lyckats komma med. 
Och jag klarar inte av det här själv. 



Kommentarer

Så skapas så sakteliga en stalker? Just sådana som JohanP nu flyr ifrån genom sin tystnad och osynlighet. Att fylla bloggen med hyllningsdikter vore det bästa. Förra diktförsöket var lovande. Att dikta på saknad och försvunnen. I Sverige förvinner under vart år flera personer. Brott blir det först när brott blivit bevisast. Anhöriga till försvunna personer har skrivit en del dikter på papper om saknaden. Något som denna blogg bör ta efter.

Namn:
Spara?

E-postadress: (publiceras ej)


Blogg/Hemsida:


Kommentar:

Trackback